Adverse event monitoring for biosimilars: safety surveillance

Varför biosimilars kräver en annan säkerhetsövervakning än generiska läkemedel

Om du har fått ett biosimilar läkemedel, kanske du inte ens vet det. De ser ut som de vanliga biologiska läkemedlen, har nästan samma namn, och fungerar på samma sätt. Men de är inte som vanliga generiska tabletter. En vanlig generisk läkemedel är en kopia av en kemisk substans - en enkel molekyl som kan rekonstrueras exakt. Ett biosimilar är en kopia av ett komplext biologiskt läkemedel, tillverkat med levande celler. Och det är här som problemen börjar.

Det finns ingen möjlighet att göra två biosimilars exakt likadana. Inte ens från samma tillverkare. Varje lott kan ha små skillnader i struktur. Det kan påverka hur kroppen reagerar. Det mest kritiska är immunogenicitet: risken att kroppen utvecklar antikroppar mot läkemedlet. Det kan leda till att läkemedlet inte fungerar längre - eller att du får allvarliga biverkningar som allergiska reaktioner, inflammatoriska sjukdomar eller till och med organbesvär.

Det är därför du inte kan bara lita på gamla metoder för att spåra biverkningar. Du behöver ett system som kan se skillnader mellan ett referensläkemedel och dess biosimilar - även om de båda heter "adalimumab".

Hur fungerar säkerhetsövervakning för biosimilars i praktiken

Idag används två huvudmetoder för att spåra biverkningar: spontana rapporteringar och aktiv övervakning.

Spontana rapporteringar är det gamla systemet: läkare, sjuksköterskor och patienter rapporterar biverkningar till myndigheter som EMA i Europa eller FDA i USA. Men här ligger ett stort problem. Om en patient får en allergisk reaktion och läkaren bara skriver in "adalimumab" i journalen, vet ingen om det var Humira, Amjevita eller Adalimumab ABP 501. Det är som att rapportera en bilolycka utan att ange bilens märke.

I Sverige och andra europeiska länder har man försökt lösa detta genom att kräva att läkemedel ska rapporteras med både handelsnamn och tillverkare. Men i USA har man valt en annan väg: varje biosimilar får ett unikt fyrbokstavigt suffix - till exempel "-abda" i "adalimumab-abda". Det hjälper till att skilja dem åt i databaser. Men det har inte fungerat perfekt. En undersökning från 2022 visade att 63 % av amerikanska läkare fortfarande är förvirrade över vilket namn de ska använda.

Aktiv övervakning är den modernare metoden. Den använder elektroniska journaler, sjukvårdssystem och försäkringsdata för att leta efter mönster i realtid. Det är som att ha en AI som ständigt granskar tusentals patienter efter tecken på problem. FDA:s Sentinel-initiativ och EMA:s VigiLyze-system använder maskininlärning för att hitta signaler som annars skulle gå miste. VigiLyze, till exempel, analyserar 1,2 miljoner nya rapporter varje år med 92,4 % noggrannhet.

Varför är det så svårt att se skillnader mellan biosimilars?

Tänk dig att fem olika företag tillverkar biosimilars till samma referensläkemedel. Alla har nästan samma namn. Alla används för samma sjukdom. Alla rapporteras som "adalimumab" i systemen. Nu får en patient en allvarlig biverkning. Vilket läkemedel orsakade den?

Det är här systemen missar. En studie från 2015 visade att när flera biosimilars finns på marknaden, blir det nästan omöjligt att avgöra vilken som orsakade en biverkning - särskilt om det är en sällsynt, men allvarlig reaktion som immunogenicitet. För att upptäcka en skillnad på bara 0,1 % i immunogenicitet mellan två läkemedel, behöver man övervaka minst 6 000 patienter i flera år. Det är dyrt. Det är tidskrävande. Och det kräver data som inte alltid finns.

En annan utmaning är underrapportering. Trots att biosimilars utgör 8,7 % av alla biologiska läkemedel i USA, utgör de bara 0,3 % av alla rapporterade biverkningar. Det betyder att antingen är de säkrare - eller så rapporteras de inte. En patient som får en hudutslag efter ett biosimilar kan inte veta vilket var det. Deras läkare kanske inte frågar. Deras apotekare kanske inte dokumenterar. Det är ett system som bygger på förtroende - men inte på säkerhet.

Hur hanterar olika länder detta?

Europa har varit ledande. EMA har haft en enhetlig strategi sedan 2013: biosimilars och referensläkemedel följer samma säkerhetsregler. Ingen extra övervakning krävs - förutsatt att tillverkaren har en godkänd riskhanteringsplan (RMP). Den måste innehålla detaljerad information om hur immunogenicitet kommer att övervakas i klinisk praxis.

Canada har gått längre. Sedan januari 2023 kräver Health Canada att alla rapporter om biverkningar måste innehålla det exakta tillverkarens namn. Om du inte gör det, kan du dömas till en böter på upp till 500 000 kanadensiska dollar. Det är en stark signal: vi tar detta på allvar.

I USA är det en blandning. FDA kräver suffixer, men många sjukhus har inte uppdaterat sina system. En undersökning från 2022 visade att bara 42,6 % av amerikanska sjukhus kunde korrekt registrera vilken biosimilar en patient fick. Det är som att ha en bil med ett registreringsnummer som inte kan läsas av kamerorna.

I Spanien har man gjort det rätt. Sedan 2020 har alla elektroniska journaler krävt att både handelsnamn och tillverkare registreras. Resultat? Rapporteringens noggrannhet steg från 58 % till 92 %. Det är inte en liten skillnad. Det är en revolution.

Det som saknas: spårbarhet och patientinformation

En av de största svagheterna i nuvarande system är att patienterna inte vet vad de får. En undersökning från Arthritis Foundation 2022 visade att 41,2 % av patienter som fick biosimilars inte kunde säga vilket läkemedel de hade fått. De vet inte om det var originalets namn, eller en kopia. De vet inte om det är ett visst lottnummer. Och när de får en biverkning, kan de inte berätta det till läkaren med rätt information.

Det är här det behövs en global lösning. WHO och andra organisationer arbetar med ett system som liknar UDI (Unique Device Identifier) - en unik kod för varje lott av ett biologiskt läkemedel. Den koden skulle finnas på förpackningen, i journalen, och i databasen. Om en patient får en biverkning, kan man snabbt se vilket lottnummer det var, vilket tillverkare, och om andra patienter med samma lott har fått liknande reaktioner.

Det kostar 1,8 miljarder dollar att implementera globalt. Men det kan minska felaktiga attribueringar med 73,5 %. Det är en investering som inte bara sparar liv - utan också pengar. En felaktig diagnos eller en oövervakad biverkning kan leda till sjukhusvistelser, förlorad produktivitet och försäkringskostnader som är många gånger högre än kostnaden för ett spårningssystem.

Framtiden: AI, data och samordning

Frågan är inte längre om vi kan övervaka biosimilars - frågan är om vi kan göra det snabbt nog.

AI och maskininlärning är nu en del av standarden. När en läkare skriver "patient fick hudutslag efter adalimumab" i en fri text, kan ett AI-verktyg automatiskt extrahera: vilket läkemedel, vilket tillverkare, vilken dos, vilken tidpunkt. Det kräver dock att systemen är anslutna - och att läkare och apotekare skriver tydligt.

Det är också här som samordning mellan länder blir avgörande. Om Sverige, Tyskland och Kanada använder olika system, kan vi inte se mönster över gränserna. En biverkning som uppstår i Kanada kan vara en varning för Sverige. Men om vi inte delar data, ser vi inte det.

De största företagen har redan börjat investera. ArisGlobal och Oracle Health Sciences erbjuder molnbaserade system som minskar implementeringstiden med 40 %. Men de är dyra: mellan 250 000 och 500 000 dollar för ett mittstort företag. Det är en barriär för små tillverkare - och det är en risk. Om bara stora företag kan uppfylla kraven, minskar konkurrensen. Och det är precis det vi vill undvika: att biosimilars ska minska kostnaderna - inte skapa nya hinder.

Det som patienter och vårdgivare kan göra nu

Det är inte bara myndigheter och företag som måste göra något. Du som patient kan göra skillnad.

• Fråga alltid: "Vilket läkemedel får jag? Är det ett biosimilar? Vilket tillverkare?"
• Be om att ditt läkemedel ska skrivas ut med både handelsnamn och tillverkare.
• Skanna QR-koden på förpackningen om den finns - den kan leda till information om lottnummer och säkerhetsrapporter.
• Rapportera alla ovanliga reaktioner - även om du inte är säker på vilket läkemedel det var.

För vårdgivare: dokumentera alltid tillverkaren. Använd inte bara det generella namnet. Lägg till suffixet om det finns. Skriv ner lottnumret om det är tillgängligt. Det är inte extra arbete - det är skydd.

Slutsats: Säkerhet är inte en bonus - det är grundläggande

Biosimilars har potential att göra livsavgörande behandlingar tillgängliga för fler. De kan sänka kostnader, öppna dörrar till behandling för patienter som annars inte kunde betala. Men det är inte ett spel om att få ner priset - det är ett spel om att inte förlora liv.

Vi har redan bevis: biosimilars är säkra. Det finns inget stöd för att de är farligare än referensläkemedlen. Men säkerhet är inte en gåva. Den måste byggas. Den måste övervakas. Den måste spåras.

Det är inte tillräckligt att säga "det är likadant". Vi måste kunna visa det - i varje lott, i varje rapport, i varje journal. Annars riskerar vi att förlora förtroendet - och med det, möjligheten att hjälpa fler.